Elísabet Anna Kristjánsdóttir
vítt-vítt … bítt-bítt … bíttítt-bíttítt … tri-vikk … úrvikk … pri-ri-ripp-pri-ri-ri-ripp … veduj-veduj-veduj … vívívívíví …
November 2022
vítt-vítt … bítt-bítt … bíttítt-bíttítt … tri-vikk … úrvikk … pri-ri-ripp-pri-ri-ri-ripp … veduj-veduj-veduj … vívívívíví …
November 2022
Som berättare på plats har vi Elísabet Anna Kristjánsdóttir. I konstruktionen av skuggor som en del av två i ett motsatspar, den andra en video, finns en rymd som visar förvånansvärt precist hur drömmar eller tankar om rymd kan se ut just utanför drömstadiet. Vi dröjer kvar i den mystiska stillsamma koreografin bakom en stor slöja, som en portal eller dörr, och möts av en rytm. Eller mer kanske likt en bild som ljud utspridd via fyra högtalare i galleriet.
Hon säger till mig att hon intresserar sig för olika dimensioner och mentala resor genom tid och rum och jag undrar strax var i tiden vi befinner oss när vi ses, på vilken plats? Stämningen som framkallas i hennes praktik söker självt efter poesi i vardagen, precis som hon. Verket i sig har känslor och tankar om längtan, om tid och minnen. För många är det intimt att möta en bild, vi behöver inte säga något om det. Hemma, som nära, eller på resa, kan vi träda in i den atmosfären vi upplevde igen, i minnet. Kristjánsdóttir intresserar sig för vägen till videoverket, vill avslöja hur hon gjort det (men kanske inte, kanske bara om man letar efter svaret av nödvändighet), samt vägen tillbaka från det.
Hinder i utställningen finns som något som aktiverar en annan dimension eller läsning, effekten är latent och fördröjd, men slående. Betraktaren finner egna uppdrag som antyds i utställningen och som då kräver eller vill ha svar. Olika flöden och tankar vill synkroniseras, men de kommer nog lämnas strax utanför en sån harmonisk punkt. De blir istället sorgesamt men samtidigt förhoppningsfullt lämnade som om vibrerande, osynkroniserade.
Genom skuggväggen kan man ibland skymta varelser som rör sig fram och tillbaka. Ett berg i videon reser sig nästan vertikalt likt en vägg i naturen. I en annan scen rör sig en person i vad som verkar vara en återupprepning flera gånger återigen på samma stig. Det finns fågelkvitter i luften och någon håller om något eller någon i skogen.
Ett skimmer över platsen ger rum för en andra läsning, en om dualitet, likt en dans. Det nynnas på en melodi, ovanpå livet, eller runt livet. I livet, i repetition, har någonting tagits isär för att sedan sättas ihop igen.
Text: Max Ockborn
Hon säger till mig att hon intresserar sig för olika dimensioner och mentala resor genom tid och rum och jag undrar strax var i tiden vi befinner oss när vi ses, på vilken plats? Stämningen som framkallas i hennes praktik söker självt efter poesi i vardagen, precis som hon. Verket i sig har känslor och tankar om längtan, om tid och minnen. För många är det intimt att möta en bild, vi behöver inte säga något om det. Hemma, som nära, eller på resa, kan vi träda in i den atmosfären vi upplevde igen, i minnet. Kristjánsdóttir intresserar sig för vägen till videoverket, vill avslöja hur hon gjort det (men kanske inte, kanske bara om man letar efter svaret av nödvändighet), samt vägen tillbaka från det.
Hinder i utställningen finns som något som aktiverar en annan dimension eller läsning, effekten är latent och fördröjd, men slående. Betraktaren finner egna uppdrag som antyds i utställningen och som då kräver eller vill ha svar. Olika flöden och tankar vill synkroniseras, men de kommer nog lämnas strax utanför en sån harmonisk punkt. De blir istället sorgesamt men samtidigt förhoppningsfullt lämnade som om vibrerande, osynkroniserade.
Genom skuggväggen kan man ibland skymta varelser som rör sig fram och tillbaka. Ett berg i videon reser sig nästan vertikalt likt en vägg i naturen. I en annan scen rör sig en person i vad som verkar vara en återupprepning flera gånger återigen på samma stig. Det finns fågelkvitter i luften och någon håller om något eller någon i skogen.
Ett skimmer över platsen ger rum för en andra läsning, en om dualitet, likt en dans. Det nynnas på en melodi, ovanpå livet, eller runt livet. I livet, i repetition, har någonting tagits isär för att sedan sättas ihop igen.
Text: Max Ockborn
Elísabet Anna Kristjánsdóttir is our on-site narrator. Here in the construction of shadows, that are one part in an opposing pair, on the other side a video reveals a surprisingly precise space of what dreams, or thoughts about space, can look like, just outside the dream stage. We linger in the mysterious, quiet choreography behind a large veil that acts like a portal or a door. We are greeted by a rhythm, or perhaps something more similar to an image turned into sound, that is spread through four speakers in the gallery.
She tells me that she is interested in different dimensions and mental journeys through time and space and I immediately wonder where in time we are when we meet, in what place? The mood evoked in her practice is itself searching for poetry in everyday life, just like her. Where the work itself has feelings and thoughts about longing, about time and memories. For many, encountering an image is intimate, we don't need to say anything about it. As close as home or on a journey, we can enter the atmosphere we experienced again in our memory. Kristjánsdóttir is interested in the road towards the video work and wishes to reveal how she made it (but maybe not, perhaps only if you look for the answer out of necessity), as much as the road back again.
Obstacles in the exhibition exist as something that activates another dimension or reading, the effect is latent and delayed, but striking. The viewer finds their own tasks that are merely hinted at in the exhibition and that then demand or want answers. Different flows and thoughts seek to be synchronized but they will likely be left outside of a point of harmony. Instead, they are mournfully but at the same time hopefully left as if they were vibrating, out of sync.
Through the shadow wall you can sometimes glimpse creatures moving back and forth. A mountain in the video rises almost vertically like a wall risen in nature. In another scene, a person moves in what appears to be a repetition several times over and over again on the same path. There are birds chirping in the air and someone is hugging something, or someone, in the forest.
A shimmer over the place gives room for a second reading, one about duality, similar to a dance. A melody is hummed over the top of life or surrounding life. In life, in repetition, something has been taken apart and then put back together.
She tells me that she is interested in different dimensions and mental journeys through time and space and I immediately wonder where in time we are when we meet, in what place? The mood evoked in her practice is itself searching for poetry in everyday life, just like her. Where the work itself has feelings and thoughts about longing, about time and memories. For many, encountering an image is intimate, we don't need to say anything about it. As close as home or on a journey, we can enter the atmosphere we experienced again in our memory. Kristjánsdóttir is interested in the road towards the video work and wishes to reveal how she made it (but maybe not, perhaps only if you look for the answer out of necessity), as much as the road back again.
Obstacles in the exhibition exist as something that activates another dimension or reading, the effect is latent and delayed, but striking. The viewer finds their own tasks that are merely hinted at in the exhibition and that then demand or want answers. Different flows and thoughts seek to be synchronized but they will likely be left outside of a point of harmony. Instead, they are mournfully but at the same time hopefully left as if they were vibrating, out of sync.
Through the shadow wall you can sometimes glimpse creatures moving back and forth. A mountain in the video rises almost vertically like a wall risen in nature. In another scene, a person moves in what appears to be a repetition several times over and over again on the same path. There are birds chirping in the air and someone is hugging something, or someone, in the forest.
A shimmer over the place gives room for a second reading, one about duality, similar to a dance. A melody is hummed over the top of life or surrounding life. In life, in repetition, something has been taken apart and then put back together.
Celsius Projects, Celsiusgatan 45, 212 14 Malmö